Vad är sociolekt?
Ordet sociolekt är en förkortning av uttrycket social dialekt och har betydelsen: språk som markerar talarens tillhörighet till olika sociala grupper. Begreppet uppkom i samband med att klassamhället formades och det utvecklades ett behov av att visa sin sociala status. Nu för tiden möter vi ständigt olika typer av sociolekter. När det talas om sociolekter, talas det ofta om sociolekter kopplat till samhällsklass, men det kan också handla om gemenskaper inom mindre grupper som familj, yrkesgrupper och skolor.

Talare och kommunikationssituation
När vi pratar använde vi oss alla av olika koder i olika sammanhang. Forskaren Basil Bernstein lade fram begreppen ”begränsad kod” och ”välutvecklad kod”. Kortfattat beskrivet har den begränsande koden fler pronomen och är mer kontextberoende, medan den välutvecklade koden är mer självbärande, har större andel substantiv och en mer avancerade meningsbyggnad. I vardagliga och familjära sammanhang används oftast den begränsande koden, som alla människor, såväl barn som vuxna, har tillgång till. I mer formella, offentliga och akademiska sammanhang, används den utvecklade koden, som dock inte alla naturligt har tillgång till. Bernstein menar att barn från medelklassen har större tillgång till den välutvecklade koden än barn som växt upp i en arbetarklassfamilj. Förklaringen han ger är att barn från mellanklassen möter den utvecklade koden redan i hemmet, eftersom deras föräldrar tar med sig ett formellt språk hem från arbetet. Barn ur arbetarklassen möter däremot inte ett nyanserat och kontextoberoende språk förrän de börjar skolan. Bernsteins forskning genomfördes på 60-talet, men forskare anser att den är relevant än idag.

Jag tror dock att en liten skillnad skulle i så fall vara att klassamhället inte ser exakt likadant ut idag som på 60-talet. Idag är en stor grupp offentliganställda och nya yrkesgrupper har växt fram, till exempel konsulter, it-tekniker och coacher och många fler som kan vara svåra att placera in i de gamla socialgrupperna. Att klassamhället inte är lika tydligt längre, kan ha gjort att alla människor pratar lite närmare standardspråket eftersom det inte finns ett lika stort behov av att känna samma klasstillhörighet.

Skillnad märks dock tydligt i undersökningar som gjorts om sociolekter på olika gymnasielinjer. Arbetarklassbarn väljer oftare yrkesinriktade, praktiska program och elever med föräldrar med högre studier bakom sig väljer oftare teoretiska program. Språkforskaren Karolina Wirdenäs gjorde en språkspaning på olika skolor och program där hon analyserade ungdomars sätt att argumentera när de diskuterade musik. Undersökningen visade att deltagarna som gick på teoretiska program oftast var engagerade i uppgiften och gav utförliga svar, medan eleverna på de praktiska programmen ofta svarade kortfattat, tog få initiativ och trots följdfrågor från samtalsledaren uppkom inga särskilt uttömmande svar. Här syntes alltså skillnaden i den begränsande och den välutvecklade koden.

En allmän uppfattning om sociolekter är att ju mer man anpassar sig till standardspråket och ju mindre dialekt man talar, desto högre status får ens sociolekt. Jag tror att detta kan gälla i vissa fall, men det förutsätter också att den välutvecklade koden alltid ger en högre status vid alla konversationer, vilket jag tvivlar på. Det är lika fel att prata formellt och korrekt i ett vardagligt sammanhang som att prata med utpräglad dialekt i ett offentligt, akademiskt sammanhang. Om jag till exempel sitter på ett fik med vänner och endast använder mig av av passiva verb, talar med långa bisatser och låter allmänt formell och akademisk, skulle förmodligen mina vänner snart tappa intresset att lyssna och konversationen skulle bli ganska tråkig. I en sådan vardaglig situation passar det att prata kontextberoende, alltså använda ord och satser som endast passar i just det sammanhanget. Men lika fel skulle det självklart bli om till exempel om en domare i rättegång skulle använda den begränsande koden.

Så att prata med grov dialekt, slang och informellt måste inte alltid vara typiska drag för arbetarklassen. Men förmågan att ändra sitt sätt att tala när man hamnar i en annan situation kan avslöja vilken samhällsklass man växt upp i. Detta är så klart grova generaliseringar och måste inte alltid stämma. Genom att läsa mycket kan man, menar Bernstein, utveckla variation i språket, trots att man inte vanligtvis pratar med den utvecklade koden inom familjen.

Ett exempel på när det kan vara extra effektivt att använda sig av gruppspråk är på arbetsplatser. Arbetsjargong är en vanlig typ av sociolekt som existerar inom de flesta olika yrkesgrupper. I ett avsnitt av Värsta Språket diskuterar Fredrik Lindström ”krogspråket” som används flitigt av servitriser i hela landet. Olika föremål som endas används inom restaurangbranschen har fått nya namn, vilket gör arbetet mer effektivt. Det finns också ord för olika kundtyper, vilket gör att personalen kan prata med varandra utan att kunderna förstår. Eftersom det inte finns något behov av dessa ord inom någon annan yrkesgrupp, sprider de sig inte utanför restaurangbranschen.

Samhörighet och avstånd
Krogpersonalens egna ord skapade förstås en enorm samhörighet och vi-känsla. Att ha egna ord inom en grupp som endast de inkluderade i gruppen förstår, kan stärka en grupps sammanhållning enormt och det gäller alla typer av gruppspråk. En annan sociolekt som Lindström tar upp är ”fjollspråket” som är det sättet homosexuella pratar. Enligt forskare är fjollspråket snarare är en parodi på hur samhället tror att homosexuella pratar, än ett sätt att efterlikna kvinnors sätt att prata. Ett par som blev intervjuat sa att de väljer att prata ”fjolligt” för att visa sin tillhörighet till en viss grupp och syftet var absolut inte att låta som en kvinna. Funktionen med en sociolekt är just att, med hjälp av ett gemensamt språk, identifiera och bekräfta individerna inom en grupp.

Men detta kan också leda till separation av befolkningsgrupper. På senaste tid har det till exempel diskuterats mycket kring segregationen i den svenska skolan som ett växande problem. Frågan är egentligen varför arbetarklassbarn oftast väljer yreksförberedande program och medelklassbarn oftast väljer studieförberedande. Har inte skolan en skyldighet att ge alla samma möjlighet? Kanske spelar sättet vi talar en större roll än van man kan tro. Studien av Bernstein visar att arbetarklassbarn inte klarar sig lika bra i skolan som medelklassbarn, trots att de anses vara lika intelligenta. Förklaringen han ger är att undervisningen kräver förmågan att använda den utvecklade koden som arbetarklassbarn inte är vana vid att göra. Alltså är inte skolan anpassad för alla. Om det bara är de barn som växer upp med föräldrar med lång studiebakgrund som har möjlighet att fortsätta studera efter gymnasiet, tror jag att klyftorna mellan olika sociala grupper kommer öka i framtiden. Och sättet vi kommunicerar, eller förväntas kommunicera, spelar en stor roll i denna utveckling.

Dock finns det såklart också kulturella förklaringar till varför fler arbetarklassbarn oftare väljer praktiska linjer. Till exempel kan familjetraditioner spela en stor roll i fall man väljer att studera eller inte. Men hur som helst är det är inte så konstigt att vi lever i ett klassamhälle, när något så grundläggande som språket har så stort inflytande på både inlärningsförmåga och yrkeskarriär.

Attityder till sociolekter
Det kan vara personligt och känsligt att prata om sociolekter, eftersom språket är en stor del av vår identitet. På grund av ideal om att alla ska vara lika, tror jag tror att det på senare tid har blivit mer kontroversiellt i Sveriges välfärdssamhälle att tala om klassindelning och klasstillhörighet. Därför finns inte så mycket skrivet kring just attityder till sociolekter. Många forskare, till exempel tidigare nämnda Basil Bernstein, har fått mycket kritik för sina studier.

Men frågorna om värderingar av sociolekter har också lett till stor kunskap. William Labov var en språkforskare från USA, vars studier i New York under 70-talet anses vara de mest betydelsefulla för utvecklingen av studier kring sociala dialekter. Afroamerikanernas sätt att tala engelska hade länge nedvärderats i USA. Labov undersökte om den varianten fungerade sämre för kommunikation och teoretiska resonemang än standardengelska, men det visade sig att så inte var fallet. Det var inte språkvarianten som var problemet, utan attityden från de som inte talade den.

I en attitydundersökning bland lärarelever av Andrew Johansson (forskare på Växjö universitet) verkade de intervjuade lärarna uppfatta personer som talar dialekt som ”mer mänskliga”. Andra beskrev dialekt-talare som ”snälla, tröga och naiva”. Standardspråkiga personer gjorde generellt sett intrycket av att vara ”mer kompetenta”. Alltså har olika sociolekter olika status i samhället.

Isabelle Andersson